Ibland finns det inget att säga

Petra profil

Så hamnade jag en vecka efter igen. Jag är fortfarande inställd på att gå i mål. Dagarna jag missat ska jag skriva ikapp. Men det som händer när jag om och om igen hamnar i denna sits är att orden blir mer och mer ointressanta. I alla fall i mitt tycke. Att känna på känslan att skriva ointressant är spännande. Viljan att alltid prestera på topp. Egentligen finns det massor att berätta men ibland kommer inte orden. Det finns som inget att säga.

Det som format mig – Del 1

älta

Det finns en mängd faktorer som påverkar och formar oss som individer. Allt från kulturella faktorer som vilket land med alla seder som vi växer upp i till biologiska faktorer som exempelvis vilken DNA-uppsättning vi begåvas med. Många är också de olika händelser, stora som små, på livets väg som påverkar oss.

Vi föds inte med samma förutsättningar men vi kan alla göra det bästa av vad vi får. Det kan tyckas enklare att bli lycklig om du föds i en rik familj i ett rikt land. Lycka ligger visserligen inte i hur mycket pengar eller saker du har. Men naturligtvis är det mycket som blir enklare än om du föds i en fattig familj i ett fattigt land.

För egen del föddes jag i Umeå där jag bodde tills jag var sex år. Mina föräldrar skilde sig när jag var 1½ år och jag bodde mest hos mamma. När hon var färdig med lärarstudierna fanns det inga jobb i närheten så flyttlasset gick till Stockholm.

En faktor som säkerligen påverkat mig är att jag aldrig gått i förskola utan jag var dagbarn hos min mormor. En annan faktor som påverkat mig är att jag under min uppväxt flyttade en del. Umeå, Älta (åk 1), Tyresö (åk 2-4) och Nynäshamn (åk 4-gymnasiet).

Annat som haft stor betydelse för mig är Norrbyskär, Samarbete för fred och Ängsbacka. Mer om detta kommer i kommande blogginlägg.

Att låta saker ta tid

large_avkoppling-pa-bryggan-5737

I en värld där allting ska fort, där sekunders väntan kan få en klättra på väggarna. Där vi omsvärmas av information. Där vi alltid är nåbara. Att i dagens samhälle göra ingenting och låta saker ta tid – det är en svår utmaning.

För mig som alltid haft minst 10 bollar i luften. Varit en stolt doer. Att plötsligt inte ha orken. Att inte kunna göra allt som jag tidigare kunnat klara av. Att inte ens kunna hålla saker i huvudet. Det är oerhört plågsamt.

Jag har gett mig själv tid att återhämta mig. Tagit tid att låta saker och ting landa i mig. Även fast jag vet att det är helt rätt väg att gå så är det oerhört frustrerande. Det är frustrerande att inte kunna prestera på topp. Hur frustrerande det än är att låta saker ta tid så är det rätt väg att gå.

Praktikanten förändrar hela vår verksamhet

Logga

Jag har haft turen att få en praktikant som är duktig på webbanalys. En praktikant som behöver arbetsträning. Planen är att uppdatera förlagets hemsida. Men faktum är att det blir så mycket mer än så. Det här förändrar hela vår verksamhet. Jag får så mycket mer än bara en ny hemsida.

Frågorna praktikanten ställer är inte nya för mig. De är de vanliga frågorna som ställs i alla experters tipslistor. Skillnaden är bara att nu måste jag verkligen svara på dem. Det gör skillnad när någon verkligen vill veta än när man sitter själv på sin kammare och fundera på frågor som man läser i böcker, bloggar eller artiklar. Frågorna får mig att verkligen tänka till.

Jag har vetat en längre tid att förändring är nödvändig. Jag har haft glimtar av vart jag är på väg. Men praktikantens frågor gör vägen tydlig.

Jag har en längre tid haft funderingar kring personligt varumärke. Det är så mycket lättare att stärka författarnas personliga varumärken än förlagets. Men plötsligt har nu allt blivit tydligt hur förlagets varumärke kan stärkas. Hur det som jag tidigare tyckt har varit spretigt går att föra samman på ett smidigt sätt.

Nu tar vi medvetna steg mot att tydliggöra förlagets inriktning – personlig utveckling.

Panikångest

bored

Jag minns första gången jag fick en panikångestattack. Vad det var som utlöste den vet jag inte men händelsen minns jag tydligt. Hur världen började snurra när jag en helt vanlig dag handlade mat i favoritbutiken u huvudstadens förort. Jag minns hur jag tog tag i en av kyldiskarna och tänkte ”wow, är det alltså så här det känns med panikångest”…

Där stod jag med händerna på kyldisken, snurrig och en puls på högvarv. Jag tar några djupa andetag medan jag väntar på att panikångestattacken ska lägga sig. Antagligen var detta inte min första panikångestattack men det är den första jag var medveten om.

Panikångest är en stressreaktion. Det kan vara tecken på sjukdom som exempelvis PTSD eller social fobi. Men det kan också bero på att du helt enkelt stressat för mycket.

Panikångestattacker är i grunden en helt naturlig reaktion på någonting hotfullt. Reaktionen kallas för kamp/flykt-reaktionen, en slags urtida försvarsmekanism som aktiveras vid extrem fara. Tänk dig till exempel att du plötsligt står framför ett lejon eller att en person hotar dig med kniv. Då skulle förmodligen din reaktion vara ungefär samma som vid en panikångestattack: hjärtklappning, svettningar, yrsel och andnöd. Kroppen reagerar på ”stenåldersvis” även om det handlar om ”modern stress”.

För mig var det troligtvis så att något i min livssituation utlöste panikångesten. Inte det vardagliga i att handla mat. Jag minns inte vad som var på gång just då i mitt liv eller vilka tankar som närvarande. Men att mitt liv varit stressigt ett längre tag redan då, det vet jag.

Även om panikångestattacken i sig är ofarlig är det extremt obehaglig. Jag vet inte hur statistiken ser ut men många som söker akut för förmodad hjärtinfarkt har egentligen panikångest. Det är fascinerande att vanliga tankar kan få en att känna att man är döende.

Det sägs att var tredje person som har haft en panikångestattack förstår inte att det är panikångest. De får bara en väldigt obehaglig reaktion i kroppen som de inte förstår sig på.

Jag har haft fler panikångestattacker efter den där första (medvetna). Det blir tydligare och tydligare att min livssituation är helt ohållbar. Jag har målat in mig i ett hörn och har ingen aning om hur jag ska ta mig ut.

Olika typer av förlag

böcker

Jag läste en spännande tråd i gruppen Författarsällskapet på facebook för en tid sedan. Frågan som var ställd handlade om det finns något generellt som gäller avtalen mellan författare och förlag.

Idag finns det inte något generellt avtal utan det är upp till varje förlag att bestämma vilka villkor de vill ha. Väldigt generaliserat skulle jag säga att det finns fyra typer av förlag.

1) De stora traditionella förlagen som ger sina författare mellan 16-25% i royalty per såld bok.

2) Förlag som arbetar efter 50/50-principen. Att författare och förlag delar 50/50 på vinsten efter att alla kostnader är betalda.

3) Hybridförlagen där författaren inventerar i sin bok. Vanligtvis får då författaren en större del av vinsten.

4) Egenutgivarna som ger ut sina böcker själva.

Detta är som sagt grovt generaliserat och det finns alla möjliga andra varianter. Men i stora drag så är det dessa fyra typer av förlag som finns.

Det här med motstånd

motstånd

Jag har helt och fullt klart för mig vad jag måste göra. Vad som behöver prioriteras och i vilken ordning. Men trots att jag vet så är det inte alltid så lätt att faktiskt göra saker i den ordning jag borde. Så är det för mig just nu. Vad som först av allt måste göras är långt ifrån det jag vill ägna min tid och energi åt. Om det var möjligt skulle jag vilja slippa göra något mer åt detta projekt.

Det är spännande med motstånd. Det är lätt att döma och tänka att svårigheten att överkomma motstånd handlar om lättja. Att om du låter motståndet vinna så är du helt enkelt lat.

Det är också lätt att tänka att om jag bara slapp just det här projektet så skulle livet vara så mycket enklare. Men jag vet ju att det inte är på det sättet. För om jag inte hade detta projekt så skulle det vara något annat som tar all energi.

Så jag kämpar vidare med mina energitjuvar. Även fast jag inte alltid vill.

 

Hur bra är du på att gilla läget?

droppe

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Idag har jag filosoferat en hel del på detta med att gilla läget. Att acceptera saker så som de är. Det är inte så lätt som man skulle kunna tro. De flesta av oss hakar upp oss på de hinder som kommer i vår väg. Det är ju så mycket enklare att skylla på någon annan. Eller att fastna i tankar att ”om bara”… så skulle allting ordna sig. DÅ skulle jag känna mig lycka. När vi gått ned 10 kg, fixat bikinikroppen, drömboendet…

Idag lever vi i ett komplext samhälle och man tror att de närmaste 100 årens tekniska utveckling kommer att vara som 20000 års utveckling av människan. Då förstår man vikten av att hitta metoder för att nå balans i livet.

Människor behöver utmaningar för att utvecklas och må bra, men blir kraven för stora med ökad stress till följd, kan vår anpassningsförmåga och inlärning till och med bromsas.

I stället för att försöka ändra på världen ska man ändra sin inställning till den. Börja exempelvis med att försöka leva i nuet. Att vi varje enskild stund känna in hur det är just nu. När vi inte oroar oss för framtiden eller ältar gamla oförrätter är chansen stor att livet är rätt bra. Det är en svår konst att leva här och nu, men det är väl värt ett försök.

För mig innebär att ”gilla läget” att jag ska acceptera mina numera fem sjukdomsdiagnoser och hur de påverkar mitt liv. Det är verkligen lättare sagt än gjort. För jag gillar dem inte alls. Det var inte så här jag ville ha livet. Fast jag blir inte ett dugg friskare genom att kämpa emot. Tvärtom.

Även fast jag vet att allting blir bättre om jag bara kunde ”gilla läget” så infinner sig inte den känslan. Jag är inte där än. Det kanske kommer … vem vet … men inte just idag …

Att tillåta sig att vara ledig

sömn

Att jag ligger ohjälpligt efter med allt arbete är ingen hemlighet. Mina försök att försöka komma ikapp genom att arbeta hårdare har inte fått önskat resultat. Det är som att ju mer jag försöker desto mer halkar jag efter.

Jag har länge haft en plan att dela upp mina arbetsuppgifter så att jag ägnar olika dagar till olika saker. Det har gått sådär. Eller egentligen inte alls. Men ambitionen finns där. Min plan är att vara helt ledig på söndagar. Helst helt offline dessutom.

Största utmaningen är att tillåta mig själv att vara ledig. Det låter helt absurt att ens säga så. För naturligtvis tillåter vi väl alla att vara lediga då och då. Eller?

Ärligt talat är min upplevelse att alla i min omgivning inte är så positivt inställda till det. Jo om de får det de önskar av mig först så kan jag vara ledig.

Men det är inte bara de i min omgivning som inte är positivt inställda. Utan jag själv har också jättesvårt för att tillåta mig att vara ledig. För det första är att göra ingenting en jätteutmaning. När det är fint väder sitter jag gärna i en solstol på baksidan blundandes och lyssnar på fågelsång. Det går bra i någon minut. Sedan övermannas jag av rastlöshet. Jag tänker att jag borde göra något vettigt med min tid. Speciellt när det är så otroligt mycket att göra. Att ta med sig en dagstidning ut i solen för att läsa, det går bättre. För då gör jag ju något i alla fall…

Jag hade egentligen planerat att göra lite förlagsjobb idag. Men jag fann aldrig energin till det. Istället har jag i omgångar tränat mig på att sitta i solstolen och göra ingenting. Jag har rensat en del ogräs, promenerat en timme och läst en bok. Den bok jag köpte till mig på Tinas bokrelease som ägde rum på bokhandeln i Höganäs. Ja alltså inte Tinas bok för den har ju redan läst innan den publicerades. Så klart. Utan en bok som var till mig. Jag har lagat middag till mig och maken innan han begav sig iväg till nattjobbet. Jag har pratat med den äldsta dottern på telefon. Lite disk och annat pyssel i köket blev det också. På det stora hela har jag inte åstadkommit mycket idag men det har varit lugnt och skönt. Jag vet att jag mår bra av att ha sådana här dagar då inte mycket händer. Då huvudet får vila från arbete. Förlagsrelaterat arbete alltså. Mitt allmänna mående påverkas positivt. Jag vet det. Och ändå så har jag dåligt samvete för att jag inte betat av punkter på att-göra-listan.

När jag skriver om det känns det helt sjukt. Det är inte sunt någonstans att ha dåligt samvete för att jag har en ledig dag. Speciellt inte när jag vet att jag verkligen behöver det för att bli frisk.

Jag vet att du är sjuk, men…

sjuk

Så kom ytterligare en mejl från en person som jag haft samarbete med. Personen behöver något av mig och det är ingenting orimligt som önskas av mig. Det är bara det att det som önskas vill personen ha omgående.

Även om jag hade varit fullt frisk kan man inte förvänta sig att jag ska släppa allt jag har för händerna för att ge personen det som önskas. Innan jag blev sjuk hade jag inte reflekterat över sånt, jag hade gjort vad jag kunnat för att pleasa personen i fråga. För att alla andra alltid har varit viktigare än jag. För att jag gillar att ge service. I och med att jag nu är sjuk har jag slutat att slå knut på mig själv. Om jag slutat till 100% återstår att se men jag gör i alla fall mitt bästa att ha mig själv och mitt mående i fokus.

Det komiska i det hela är att personen skriver ”Om du inte orkar kanske du kan be någon annan hjälpa dig?”… Just till denna situation återkommer jag till ständigt. Även om jag skulle kunna delegera mina arbetsuppgifter till någon annan så tar det tid och energi att förklara för den ska ska utföra sysslan hur den ska göra. Troligtvis tar det längre tid för mig att förklara för någon annan än om jag jag gör det själv. Läkarna säger att jag inte borde arbeta alls, men som småföretagare är det inget alternativ. Min ork räcker inte långt men så länge jag får göra saker i min takt och i den ordning jag vill så fixar jag trots allt en hel del.

Varje enskild person som vill ha något av mig tror tydligen att de är ensamma i universum om det. Så är det dock inte. Och det blir jobbigt när många människor drar i mig samtidigt.

Nej, det finns ingen annan som kan hjälpa mig om jag inte orkar. För det går inte att säga till en annan person gör det här och det här. Personen behöver ha vägledning för att utföra uppgiften. Att ge underlag tar lika mycket tid och energi som om jag hade gjort uppgiften själv. Finns inte orken att göra själv, finns inte heller orken att vägleda någon annan.